Allt har varit så otroligt intensivt. Sen jag skadade mig för nästan exakt en vecka sedan har jag inte varit ensam en ända minut. När jag bara för någon timma sedan klev in genom dörren började tårarna rinna ner för mina kinder.

Folk frågar konstant hur jag mår och hur det går, jag svarar att det är okej. Men det är förjävligt, varför behövde det här hända mig. Alla vill hjälpa mig med allt och tycker synd om mig. 

Men jag vill göra allt själv, jag vill inte visa mig svag och jag vill inte ge upp. Jag vill försöka, om och om igen tills jag lyckas. 

Imorgon opereras jag och jag är så rädd. Tänk om något går fel, om jag aldrig blir bra igen.