Update

Jag vet att jag är sämst på att uppdatera men jag känner att jag inte prioriterar bloggen just nu.
Jag har för mycket annat för mig, eller egentligen inget alls.
Min hemlängtan är extrem just nu, jag gråter flera gånger varje dag och nu tänkte jag skriva av mig lite. 
 
När dom gjorde operationen så hittade dom yttligare ett fel. Min minisk var också helt paj, när något sådant händer har doktorn ett flertal val. Antingen kan man laga den eller vad jag förstod det som ta bort den helt. 
Min läkare valde att reparera den vilket i sin tur leder till att återhämtningen kommer ta längre tid än planerat. 
 
Om det bara skulle varit min minsk och ledband som som trodde innan så skulle jag endast behövt kryckor i 5-7 dagar efter operationen. Nu kommer jag istället behöva dom i hela sex veckor, vilket betyder att jag totalt kommer ha gått med kryckor i tio veckor aka två och en halv månad. 
 
Efter dessa sex veckor kommer det ta yttligare sex veckor innan jag kan börja jogga lätt igen. 
Alltså yttligare en och en halv månad. Kan ni förstå hur pass stor del av mitt år det är tillsammans? Nästan hälften.
 
Jag kommer inte vara 100% tillbaka förns om ca 8 månader till ett år.

Så varför har jag nu hemlängtan?
 
Ni som känner mig vet att jag är väldigt sprallig och energisk som person. Jag rör på mig konstant och älskar att träna. När jag nu inte kan göra det känner jag mig så långt ifrån mig själv som jag möjligen kunde vara. 
Det är inte mitt fel att detta hände och jag kan inte göra något åt det nu annat än att gå till min sjukgymnast som planerat och göra det vad dom säger.
Återigen ni som känner mig vet att mina föräldrar i Sverige är otroligt insatta i allt som har att göra med träning och hälsa vilket gör allt ännu jobbigare. Dom ger mig otroligt mycket stöd och hjälper mig så gott det går hemifrån men det blir ändå inte samma sak. Jag behöver dom här vid min sida både för att stötta och puscha mig som bara dom kan. 
Även om saknaden av dom var stor innan detta skedde så var det inte samma sak. Dom var där och jag var här. Levde varsina liv fyllda med aktiviteter. Men vad gör jag nu? Ligger inne 90% av tiden för att smärtan är så stark och det är jobbigt för mig att hoppa runt på mina kryckor konstant.
De pillerna jag fick av doktorn är dem absolut starkaste man kan få och det gör att jag sover i stortsett hela dagarna och blir väldigt borta. Dock har jag slutat tagit dom nu för att min kropp inte ska bli beroende så nu jag är i konstant smärta oavsett aktivitet.
 
Så vad gör jag nu?
 
Antingen stannar jag och kämpar mig igenom de närmaste månaderna. Det kommer bli jobbigt, men det som glädjer mig är att jag vet att det kommer bli bättre.
 
Eller så åker jag hem när min familj är tillbaka från Sydafrika och jag är klar med min rehab (och användande av kryckor), vilket är om ca fyra veckor. Men om jag åker hem känns det som att jag ger upp, och jag vet att jag inte borde tänka så men jag kan inte låta bli. Och tanken kommer alltid vara med mig, vad skulle hänt om jag hade stannat?
Men nu igen, det är inte mitt fel att detta hände och jag är inte här för att konstant ha tårar i ögonen och ett hjärta som smärtar. Jag är här för att ha the time of my life precis som jag hade innan. 
 
Should I stay or go home? Thats the question thats constantly on my mind.
Livet som mig | |
#1 - - Cecilia :

Fortsätt kämpa! Känner inte dig, men jag tror att du kan klara det här!! Be strong!

#2 - - Anonym:

kämpa du är alltid så stark och inspirerande

#3 - - Nicole:

Du är den starkaste personen jag känner och jag vet att du klarar av det här👊
Tänk att du skulle bara ligga hemma i alla fall också och då är det ju bättre att du är där du är fast du längtar hem😊
Love you❤️

#4 - - Anonym:

Stanna i USA Beata! Du verkar vara en stark person men att komma hem till Sverige kommer bara bota din hemlängtan, du har inget att förlora. Jag vet att du inte kommer ångra att du stannade sen!! Kämpa, vi alla vet att du är stark!

#5 - - Lisa:

Hej! Snubblade in här på din blogg på något konstigt sätt (USA-abstinens möjligen), och läste vad som hänt! Fy vad jobbigt att behöva kämpa med det här i USA.... Jag var själv utbytesstudent i Oklahoma för 3 år sen och fick problem med en fot när jag var där. Visserligen var det endast prat om en operation som aldrig blev av men jag fick hoppa runt på sådana där hemska amerikanska upp-till-armhålorna kryckor i tre veckor iallafall. Jag fick också massa hemlängtan (säkert extra mycket precis som du i och med att det var strax före jul som ändå är jobbigt) mm och tyckte det var rent ut sagt skitdrygt med rehab och sånt. Men jag höll ut och är så jäkla glad att jag gjorde det för våren var den absolut roligaste tiden av mitt utbytesår.

Du verkar vara en stark tjej och jag tror du klarar dig igenom det här! :) Men kom ihåg att det bara är du själv som vet vilket beslut som känns bäst för din del. Hoppas allt går bra med din rehab! Jag kommer fortsätta läsa bloggen! Kram

#6 - - Cecilia:

Hur är engelskan när man har varit i USA i en månad? Lär man sig mycket eller lite? Vad utvecklas mest talspråket eller skriftspråket? Några tips på hur man kan förbättra sin innan man åker dit till USA?

Vill verkligen bli bättre med min engelska!

Upp